Girigheten är den farligaste dödssynden för andra i din omgivning. Den girige blir som ett hungrande vilddjur och kan därför gå över lik för att få vad den vill ha. Kosta vad det kosta vill. Girigheten vill ständigt bara ha mer.
Dessutom samlar denne allt på hög oavsett om det finns behov eller inte. Pengar och prylar, ja allt ska tillfalla personen.
Många tänker nog på Joakim von Anka hur han tillbringade den mesta tiden med att både bevaka och räkna det som fanns i hans kassavalv. Till slut blev han fånge med sin rikedom.
Det sociala livet får stå tillbaka för girigheten. Vännerna tröttnar ganska snart på att umgås med en sådan människa.
Märkligt nog så är vi blinda för vår egen girighet. Den är mycket lättare att se hos andra. Överallt möter vi dessutom en uppmuntran att fylla vårat habegär. Tv, tidningar och affärer uppmanar oss att köpa ännu mer.
Hela vårt samhälle är beroende av folks habegär. De får oss att tro att vi blir lyckligare av saker. Vi lägger ner både tid och energi att jaga pengar så vi kan köpa ännu mer. Ofta försummar vi både vänner och familj för att få pengar till alla saker vi anser oss behöva.
Själv anser jag mig ha för mycket saker, jag rensar med jämna mellanrum. Jag vet att jag blir inte lyckligare av prylar. I stället värdesätter jag helt andra ting. Mina barn betyder mest av allt i hela världen. Jag är glad om jag kan betala mina räkningar och har mat på bordet varje dag. Min ekonomi har aldrig tillåtit mig att bli en samlare. Samt även om, så har känslan att vilja köpa aldrig funnits. Dessutom tror jag att mitt år som bostadslös med bilen som mitt hem gjorde mig ganska anspråkslös. Om jag fick önska fritt, så det enda jag önskar och vill ha är den man som för alltid fångat mitt hjärta. En dröm som förmodligen enbart kommer att stanna vid just en dröm.
Nu är det dags att slå igen sina blå. Så dröm bara dröm. Det enda jag kan göra. Dessutom kostar det ingenting.
I morgon handlar bloggen om Vällust
Dessutom samlar denne allt på hög oavsett om det finns behov eller inte. Pengar och prylar, ja allt ska tillfalla personen.
Många tänker nog på Joakim von Anka hur han tillbringade den mesta tiden med att både bevaka och räkna det som fanns i hans kassavalv. Till slut blev han fånge med sin rikedom.
Det sociala livet får stå tillbaka för girigheten. Vännerna tröttnar ganska snart på att umgås med en sådan människa.
Märkligt nog så är vi blinda för vår egen girighet. Den är mycket lättare att se hos andra. Överallt möter vi dessutom en uppmuntran att fylla vårat habegär. Tv, tidningar och affärer uppmanar oss att köpa ännu mer.
Hela vårt samhälle är beroende av folks habegär. De får oss att tro att vi blir lyckligare av saker. Vi lägger ner både tid och energi att jaga pengar så vi kan köpa ännu mer. Ofta försummar vi både vänner och familj för att få pengar till alla saker vi anser oss behöva.
Själv anser jag mig ha för mycket saker, jag rensar med jämna mellanrum. Jag vet att jag blir inte lyckligare av prylar. I stället värdesätter jag helt andra ting. Mina barn betyder mest av allt i hela världen. Jag är glad om jag kan betala mina räkningar och har mat på bordet varje dag. Min ekonomi har aldrig tillåtit mig att bli en samlare. Samt även om, så har känslan att vilja köpa aldrig funnits. Dessutom tror jag att mitt år som bostadslös med bilen som mitt hem gjorde mig ganska anspråkslös. Om jag fick önska fritt, så det enda jag önskar och vill ha är den man som för alltid fångat mitt hjärta. En dröm som förmodligen enbart kommer att stanna vid just en dröm.
Nu är det dags att slå igen sina blå. Så dröm bara dröm. Det enda jag kan göra. Dessutom kostar det ingenting.
I morgon handlar bloggen om Vällust
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar