Girighet

Girigheten är den farligaste dödssynden för andra i din omgivning. Den girige blir som ett hungrande vilddjur och kan därför gå över lik för att få vad den vill ha. Kosta vad det kosta vill. Girigheten vill ständigt bara ha mer.  
Dessutom samlar denne allt på hög oavsett om det finns behov eller inte.  Pengar och prylar, ja allt ska tillfalla personen.
Många tänker nog på Joakim von Anka hur han tillbringade den mesta tiden med att både bevaka och räkna det som fanns i hans kassavalv. Till slut blev han fånge med sin rikedom.
Det sociala livet får stå tillbaka för girigheten. Vännerna tröttnar ganska snart på att umgås med en sådan människa.
Märkligt nog så är vi blinda för vår egen girighet. Den är mycket lättare att se hos andra. Överallt möter vi dessutom en uppmuntran att fylla vårat habegär. Tv, tidningar och affärer uppmanar oss att köpa ännu mer. 
Hela vårt samhälle är beroende av folks habegär. De får oss att tro att vi blir lyckligare av saker. Vi lägger ner både tid och energi att jaga pengar så vi kan köpa ännu mer. Ofta försummar vi både vänner och familj för att få pengar till alla saker vi anser oss behöva.
Själv anser jag mig ha för mycket saker, jag rensar med jämna mellanrum. Jag vet att jag blir inte lyckligare av prylar. I stället värdesätter jag helt andra ting. Mina barn betyder mest av allt i hela världen. Jag är glad om jag kan betala mina räkningar och har mat på bordet varje dag. Min ekonomi har aldrig tillåtit mig att bli en samlare. Samt även om, så har känslan att vilja köpa aldrig funnits. Dessutom tror jag att mitt år som bostadslös med bilen som mitt hem gjorde mig ganska anspråkslös. Om jag fick önska fritt, så det enda jag önskar och vill ha är den man som för alltid fångat mitt hjärta. En dröm som förmodligen enbart kommer att stanna vid just en dröm.
Nu är det dags att slå igen sina blå. Så dröm bara dröm. Det enda jag kan göra. Dessutom kostar det ingenting.

I morgon handlar bloggen om Vällust

Frosseri

En av de sju dödssynderna som inte bara kopplas ihop med att äta mat i överflöd. Frossar man i mat, alkohol eller sex saknas oftast något annat i livet.
Ensamhet eller att man känner sig otillräcklig som människa. Man dövar en känsla med en annan. God mat öppnar ett fruset hjärta samt att någon har sagt att vägen till mannens hjärta går genom magen. Det kanske är en sanning i sig. Men för den skull behöver man inre äta för minst två stycken. Varje år är det direkt påtagligt när det svenska julbordet presenteras. Minst tjugo rätter ska ner på samma gång i en och samma mage. Svensken drar sig inte för att hämta påfyllning både en och två gånger. Dessutom beter sig folk som gamar i kön. Likadant är det på Finlandsfärjorna när buffèn öppnar. 
Mat och droger kan aldrig ersätta en relation med någon annan. Varje missbruk livnär sig på oro, samt brist på kontakt och tillit.
Frosseri i främst mat skadar både den som frossar men bidrar också till att utarma jordens resurser. Man tillgodoser sig själv mer än man behöver och blir på så sätt egoistisk. Det övergår i tvång istället för ett behov av att äta endast det man behöver för att överleva. När man  blir slav under ett tvång, finns inte utrymme för att tänka på andra.
Begäret efter mat, sex, pengar och makt dövar empatin för andra. Äta för att döva smärta och dricka för att få tröst samt sexmissbruk och ett omättligt habegär löser de innersta behoven endast tillfälligt. Dessa begär återkommer dessutom i de övriga dödssynderna.
Så lyssna på kroppens behov och tillgodose dessa inte med ett överflöd, utan "lagom är bäst", det gäller i alla sammanhang.

I morgon står girighet på tur i denna blogg. 

De sju dödssynderna

Jag har legat helt däckad i en dunderförkylning. Inte ens datan och It-världen har fått mej ur sängen. Så vad gör man när kroppen känns som bly, halsen värker och näsan rinner som en vårflod. Jag greppade en bok som jag tänkt läsa länge, men aldrig gett mig tid till. Den heter "De 7 dödssynderna" Dessa har alltid fascinerat mig på något konstigt sätt. Jag lever inte fullt ut efter dom, men alla sju har någonting att säga en människa. De är inte bara förknippade med Guds ord. Även för den som är utan gudstro så finns där en mening för var och en. Dels handlar det om en kamp i människans inre men också hur och varför, och dess konsekvenser emot andra.
Så sju blogginlägg framöver kommer att handla om var och en av dessa. Jag kommer att reflektera över dessa, och ur min egen synvinkel också försöka förklara innebörden av dom. Efter att jag läst boken kan jag säga att några pusselbitar som förut saknades i mitt liv har fallit på plats.  
De sju, för den som inte är insatt i dom är: Frosseri, Girighet, Vällust, Vrede, Likgiltighet, Avund och Högmod.
I morgon kommer den första ut,  alltså Frosseri.
Men innan dess hoppas jag på en natts god sömn.
Hoppas kan jag alltid göra. Det är hoppet man lever på.
Men hoppar Du, så hoppar inte jag. För jag står nedanför och tar emot dig. 

När?

Så har ytterligare en dag snart försvunnit ur mitt liv. Jag har för länge sen gett upp om att finna meningen med att dagar kommer och dagar går. Allt det där jag vill göra, allt det där jag vill ha och uppleva. Svaret blir som vanligt, sen. Men när då sen???  I morgon, nästa månad, i sommar, om ett par år eller aldrig? Villkor och alla odds är emot mig.
Som vanligt är det mest pengar som saknas för att komma vidare i livet. Många kanske är nöjda med att jobba, äta och sova. Det kanske jag också skulle vara om jag fick dela livet med den som har lagt beslag på mitt hjärta. Men han lyser med sin frånvaro. Det gör solen också. Ute är det regnblandat snö. Vintern håller oss fortfarande i sin frusna hand. Min hand är tom, tankarna är desto fler. 
Men jag biter ihop och försöker tro på att en ljusnande framtid är min. 
I morgon är en ny dag, men tyvärr utan nya möjligheter. Dom kommer kanske sen.

Längtar bort, bort, bort.....

Som ett brev på posten kom förkylningen. Eftersom folk runtom mig däckat en efter en så hade jag väl inget annat att vänta. Ögonen  rinner som på en beagle, näsan är rena takdroppet som i marssolens sken. Halsen värker. Men dum som jag är släpade jag mig iväg till jobbet. Det går inte an att vara hemma var och varannan vecka. 
Idag är det 2 månader kvar innan jag äntligen får åka till mitt älskade Italien. Det ser ut som jag får åka själv. Men jag hade ju inte planerat något annat heller. Det ska bli så skönt att få lämna det här landet. Förvisso bara för 7 dagar, men bättre än inget. Någon lottovinst eller dylikt lär ju inte dyka opp så jag lär väl få återvända hit igen.  
Det om något stör mig. Tanken på att få dra härifrån utan returbiljett känns lockande. Mina barn är vuxna och självgående,  för övrigt på relationsplanet har jag inget annat som binder mig. Tvärtom !!! Vackra ord men ingen handling, kan jag vara utan.
Kanske inte den här gången, men en dag hoppas jag att kunna stå på Skavsta airport och veta att jag lämnar Sverige för gott. 

Stoltheten hindrar mig från att vända om
Sorg, saknad och längtan bor i mitt hjärta.
Det hjälper inte att Du ropar till mig -Kom
Jag fortsätter på vägen som leder bort.
Jag tränger undan alla minnen som enbart orsakar
tårar och smärta.
En kärlekssaga som blev alldeles för kort.

Offroad när man kan vara onroad

Igår åkte vi till Eskilstuna för att köra offroad med chevan. Glad i hågen körde sonen ut i skogen på en ganska enkel bana. Ja, enkel?? hm den såg ut som en skogsmaskin plöjt fram.
Skillnaden på den och chevan är markfrigången. 700 m in i skogen satt vi ordentligt fast. En stubbe mitt i vägen hindrade fortsatt framfart. Efter mycket om och men kom vi så loss, envis som synden så försökte Marcus ta sig förbi. Men bilen är både för bred och för lång. Det fanns ingen annan väg ut ur skogen än den vi kom på. Alltså bara att lägga i backen och ta sig ut.
Lite knölig här och där i plåten var vi åter onroad. Sonen tyckte det var surt att få åka ner på motocrossbanan för att få köra överhuvudtaget. Men ack vad han bedrog sig, på första varvet satt han fast igen, men får hjälp att komma loss. Den banan var nog mer anpassad för hans älskling, bilen alltså. Men han är ju begåvad med två stycken. Flickvännen var också med, så även hon fick visa sina talanger bakom ratten. Jag blev djupt imponerad av henne eftersom hon inte ens har körkort.
Så lite kul var det trots allt. Men offroad är inget för mig. Det har jag sagt hela tiden, men jag måste ju prova innan jag kan uttala mig.
Jag åker hellre till Mantorp och tittar på dragracing. Där ser jag asfalten utan hinder. Farten, vrålande motorer, doften av nitro och brända gummidäck kan inte mätas med offroad. 
Skogsluften kan jag andas ändå utan att försöka ta med mig bilen. 
Så i sommar står jag åter lite vid sidan av the road men inte offroad och tittar onroad.

Allt eller inget blir någonting

Fredag igen! En dag som alla andra, jobbat några timmar. Väl hemkommen tog jag tag i mitt förfallna hem. Undrar egentligen till vilken nytta´? Det är väl närmast ett tvångsbeteende. Faktum är att jag är sällan eller aldrig sur, men jag blir på dåligt humör av när mitt hem är ostädat. Sist men inte minst, fast jag är ju inte så stor, så stoppade jag in mig själv i duschen.
 Telefonsamtalet med hjärtat långt bort är avklarat dessutom. Med andra ord, det finns inte så mycket mer att förvänta sej av detta dygn.
Nu ska jag bara försöka fördriva tiden med ingenting. Man kan ju hoppas av ingenting att det blir någonting, för jag kan ju inte få allting. 

Netko je u mislima

Idag har jag inte gjort många knop. Musiken dånar ur högtalarna, Oliver Dragojevic`. Jag förstår inte mycket av orden, men dom för mig ändå i tankarna till någon. Musikalisk språkkurs i kroatiska. Nedostajes mi moj lipi Hrvatski.
Men det är till Italien jag ska. Tiden fram till 9 maj släpar sig fram. Nu längtar jag verkligen bort här i från. Jag vill ha sol, värme och semester.
Jag är trött, frusen, känner mig sliten och trasig. Visst, jag kan lägga mig under värmefilten och sova. I morgon kan jag spackla över det värsta samt svälja ett plåster eller försöka laga mitt trasiga hjärta med Karlssons klister. Men tyvärr inget hjälper. Inte ens tiden läker alla sår. Kanske inte är så konstigt för tiden verkar stå stilla just nu.
Poljubac I Zagraljaje.

Ledig dag, men ingen bra dag.

Jag hade verkligen sett fram mot den här dagen. Det är så sällan jag får sova på morgonen. Men vad händer?  Jo, någon j-a granne idkar snickeriverkstad i sin lägenhet kl 8!!!  Ursäkta men det är väl själva f *n.
Jag kliver upp skitsur skrikandes - "att nu är jag oppe, så nu kan ni lägga ner".  Mycket riktigt, det blir knäpptyst när grannen väl hör att NU är hon uppe. Efter två muggar kaffe och en cigarett, kollar jag till FB. Där hade inte hänt mycket sen igår kväll.
Nu sitter jag här och försöker lista denna blogg på Blogtoppen. Det har jag försökt göra 3! gånger. Jag hade varit på bättre humör, tror jag, om jag hade klivit ur sängen kl 4 som vanligt och åkt till jobbet.
Törs man blicka framåt till kommande helg, som också är ledig, ovanligt. Jag kanske ska titta uppåt mot min arbetsledare (den högste på rangskalan) och be en stilla bön om tystnad och bortresta grannar på lördag.
Men vad hjälper böner? så många som jag har bett i mitt liv. Förvisso lever jag och mina vuxna barn har nått framgång här i livet. 
Det jag verkligen ville ha lyser fortfarande med sin frånvaro. Men inte ens solen lyser idag. Så då kan jag fortfarande sura ett tag till. 

Boom en bumerang

Bumerangen är tillbaka i dubbel bemärkelse. Se tidigare inlägg så förstår ni ena halvan i alla fall. Den andra halvan av bumerangen började med ett försiktigt hej på msn förra veckan. Det fick mitt hjärta att slå ett par extraslag. Boom en explosion i både hjärtat och hjärnan. Rösten och dialekten tänder något varmt inom mig. Men här skyndar jag långsamt. Just nu kommer jag att sätta mig själv i fokus.
Den som påstår sig vilja börja om på nytt har mycket att bevisa. Dessutom verkar han vara på väg att flytta från Sverige. Jag har en gång blivit svedd av elden så jag passar mig noga. Men samtidigt finns viljan att leva ett liv tillsammans med den som verkligen älskar mig för den och vad jag är. Vi får se om han är beredd.
Samt att jag har en man som jag träffat några gånger, men han vill inte ingå i ett förhållande. Man kan inte både ha och äta kakan samtidigt. Lösa förbindelser har aldrig intresserat mig. Där förlorar jag ingenting, det är motparten som gör.  
Det jag har förlorat är tid, tid som har kunnat användas bättre än till sårad stolthet, förtvivlan och tårar. Jag har satt mig i sinnet på att inte hamna där igen. Egoist, javisst! Men varför skulle jag inte? Så med blicken riktad framåt och fortfarande stolt knogar jag vidare här i livet. Samt i morgon är en annan dag. Ta vara på dagen som om den är den sista i ditt liv.
    

Jag har försökt lista mig på bloggtoppen men det verkar omöjligt

Fragment av ett liv

Då var man igång med bloggandet igen. Tankar och funderingar finns fortfarande i mitt huvud förståss.
Men jag har vänt blad här i livet. Därför la jag ner den förra bloggen. Nu börjar jag om på nytt.
Meningen är att allt ska bli till det bättre. Men det är något som man aldrig kan garantera. Det är sådant som visar sig med tiden. Man ska inte göra backspegeln större än framrutan. Därför har jag bestämt mig för att släppa det som varit.
Mina vänner kommer jag aldrig att lämna. Både bra och dåliga minnen kommer naturligtvis att följa mig på färden dessutom. De ska jag se tillbaka på, ibland kommer jag att fälla en tår, men det finns också saker att le åt. Le åt världen och den ler tillbaka. Det är jag förvisso inte så säker på. Likaså att det blir vad man gör det till stämmer inte alla gånger.
Jag har varit i de djupaste dalarna, i nattsvarta nätter, skådat djävulen i ögonen, utan att haft en tanke på att vilja hamna där. Det kallas för olyckliga omständigheter. Men på något sätt har jag av egen kraft lyckats vända det negativa, tagit nya tag och kommit upp till ytan igen.
Jag har aldrig tagit till droger eller alkohol för att döva smärtan från misshandel och svek. Min enda drog här i livet är mina cigaretter. De har jag försökt lägga ner, och gjorde det ett tag. Men när jag inte får någon belöning för mödan, så trillade jag tillbaka. Sånt är livet. Livet utanför datan springer också vidare. Det är bäst att haka på, men jag gör som bumerangen. Jag kommer tillbaka