Längtar bort, bort, bort.....

Som ett brev på posten kom förkylningen. Eftersom folk runtom mig däckat en efter en så hade jag väl inget annat att vänta. Ögonen  rinner som på en beagle, näsan är rena takdroppet som i marssolens sken. Halsen värker. Men dum som jag är släpade jag mig iväg till jobbet. Det går inte an att vara hemma var och varannan vecka. 
Idag är det 2 månader kvar innan jag äntligen får åka till mitt älskade Italien. Det ser ut som jag får åka själv. Men jag hade ju inte planerat något annat heller. Det ska bli så skönt att få lämna det här landet. Förvisso bara för 7 dagar, men bättre än inget. Någon lottovinst eller dylikt lär ju inte dyka opp så jag lär väl få återvända hit igen.  
Det om något stör mig. Tanken på att få dra härifrån utan returbiljett känns lockande. Mina barn är vuxna och självgående,  för övrigt på relationsplanet har jag inget annat som binder mig. Tvärtom !!! Vackra ord men ingen handling, kan jag vara utan.
Kanske inte den här gången, men en dag hoppas jag att kunna stå på Skavsta airport och veta att jag lämnar Sverige för gott. 

Stoltheten hindrar mig från att vända om
Sorg, saknad och längtan bor i mitt hjärta.
Det hjälper inte att Du ropar till mig -Kom
Jag fortsätter på vägen som leder bort.
Jag tränger undan alla minnen som enbart orsakar
tårar och smärta.
En kärlekssaga som blev alldeles för kort.